Same, same but different

Första kilometern går ryckigt och nervöst. 

Hur f*n var det man växlade nu igen! Just det jag har ju tre klingor fram. Oj, vad tungt det går på asfalten.

Efter tre kilometer, ett par backar och lite rotglid i en sluttning ner mot sjön är jag mer andfådd än jag varit på ett halvår. Min känsla av att vara ganska vältränad sprätter iväg lika snabbt som energin sugs upp av de mjuka stigarna. De åtta kilometerna runt sjön med omväxlande stigar, grusväg och asfalt är något helt annat än de lena, asfalterade landsvägarna med förutsägbara stigningar och ett avslappnat fingrepp runt styret. Att cykla trettio minuter och känna att det räcker leder till andra känslor och insikter. Skogshojen måste ut snart igen!

VR2013 #2 De ljuva tingen - och en önskan om en glad midsommar

Tjugosju timmar kvar till start. Befinner mig högst olämpligt i en stor sportaffär och försöker tröstshoppa av mig nervositeten. Förstår efter att ha tjuvlyssnat på en konversation att jag inte är ensam. Två killar står och vrider och vänder på gula regnjackor och eftersom jag är nervös så börjar jag oundvikligen, som alltid att prata. Jo, de ska köpa jackor inför morgondagen och inser även de det olämpliga i ett dylikt tilltag dryga dygnet före start. Själv viftar jag med en långärmad, svart och oerhört prissänkt jersey från Castelli och påpekar att "den här behöver jag ju inte ens, hehe". Innan vi skiljs åt konstaterar vi att de ska starta sex minuter före mig och Petter och vi önskar varandra lycka till. Jag går till kassan med min onödiga cykeltröja.


Några saker minns jag.


Uppenbarelsen av gamla engelska-kursaren Elna Dahlstrand (formcykel.se) tolv minuter före start och ett välbehövligt, lugnande samtal med henne. 

Det vinande ljudet av en skyndsamt närmande subnågontingklunga. Jag trodde att jag skulle hata det. Det innebär ju ändå att bli besegrad. Trots detta peppades jag enormt av ljuden och de olika färgerna som passerade flertalet gånger i synnerhet om det gjordes på ett snyggt och respektfullt vis.

Fem småtjejer uppställda på rad utmed vägkanten i Vadstena med utsträckta händer i hopp om att få en serie-high-five. Av mig fick de det. Jag fick motivation.

Nattsuddande studenter dragandes längs Jönköpings gator hand i hand men även jagande efter cyklister för att få ge dem en hjälpande knuff på vägen.

Dragspelande tjej på en busshållplats någonstans efter Habo.

En trött norrlänning i karlsborgsdepån med en likadan, 15 år gammal cykel som jag. Ett fint samtal.

Den icke sinande strömmen av uppmuntrande tillrop från cykelkompisen Petter.



Och så var det ju de där killarna från sportaffären. I fem eller sex depåer sprang vi på dem. Vi peppade varandra och drog vidare. Jag såg dem faktiskt aldrig cykla. När vi till slut sågs i Motala efter målgång var jag tvungen att ta den där bilden (först i inlägget). De hade tränat 27 respektive 30 mil och cyklade in på en bara något sämre tid än vi. Martin från Huskvarna och Christian från Jönköping hjälpte till att göra rundan fin och kvalar lätt in bland de ljuva ting jag minns.

Undertecknad, inte alltför pigg i depån i Medevi.

Idag bar jag min medalj under jackan när jag handlade mat

Och så sitter jag där vid köksborden och matar min dotter med mosad banan och tänker att jag om cirka 20 år kommer sitta, kanske vid samma köksbord och förmana henne. Förmaningarna kommer handla om hennes stundande första vätternrunda och om att inte hamna i vätskebristens onda famn. Sedan kommer jag skratta och berätta för henne exakt hur hon ska göra för att inte efter genomfört lopp få blodsprängda ögon, sprängande huvudvärk, ymniga svettningar, sluddrigt tal och ett illamående som slutar i kaskadspyor. Sedan ska jag fortsätta med att berätta hur dum jag var på den tiden som inte förstod bättre.

Problemet just nu är att jag inte har en aning om hur man gör. Att runda Vättern gick bra. Det var min andra runda och jag lyckades idag rota fram min första medalj från 1995. Den gången fick jag kasta ifrån mig cykeln vid varje depå för att desperat tömma blåsan fortast möjligt. I år kändes det lite mer normalt men fem sex timmar efter loppet hamnade jag alltså i ovanstående tillstånd.

Imorgon eller kanske dagen därpå ska jag försöka prata med någon som kan hjälpa mig hitta svaren jag ska presentera för min dotter om 20 år (och känn nu ingen press L för du används mest för att rädda storyn i detta inlägg). Nu ska jag dricka lite vatten och sova några timmar. Om ett par dagar ska cykeln fram igen för jag börjar redan längta!

Den hårda vägen!

Och när jag fritt får välja metod att kolhydratladda och i ena ringhörnan finner sötsliskiga geler och pulver satsar jag naturligtvis på motståndaren med blåglittrig mantel i andra hörnan. När kan jag börja?

Det handlar om cykel

Nej, det är ingen nasty tumring för våldsamma utfall. Det är en kompis som ska invagga mig i någon slags säkerhet inför stundande vätternrunda. Kedjan får inte hoppa och plastnosen ska fixa biffen. Kring intresset för att cykla finns så många måsten. Många av dem är bra måsten som skapar sköna känslor i magen. Att packa upp denna utgjorde utan tvekan en sådan känsla. Så låt oss mjukstarta med en attiralj som inte har några som helst drag av cykel men som kan avgöra huruvida man får cykla eller åka servicebil till Motala. Får jag presentera Deda Dog Fang!