Första kilometern går ryckigt och nervöst.
Hur f*n var det man växlade nu igen! Just det jag har ju tre klingor fram. Oj, vad tungt det går på asfalten.
Efter tre kilometer, ett par backar och lite rotglid i en sluttning ner mot sjön är jag mer andfådd än jag varit på ett halvår. Min känsla av att vara ganska vältränad sprätter iväg lika snabbt som energin sugs upp av de mjuka stigarna. De åtta kilometerna runt sjön med omväxlande stigar, grusväg och asfalt är något helt annat än de lena, asfalterade landsvägarna med förutsägbara stigningar och ett avslappnat fingrepp runt styret. Att cykla trettio minuter och känna att det räcker leder till andra känslor och insikter. Skogshojen måste ut snart igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar